Dagen då Jonathan nästan såg älgen
- Titta mamma, älgen! sa Jonathan.
- Nej, det där är en ko, svarade mamma.
Dagen då Jonathan spurtade ner Petter Northug
– Det är foten som räknas, sa Jonathan.
– Jag vet, sa Northug.
Inga-strumpor-dagen
– Mamammammamma!
Jonathan kom springandes.
– Mamma jag kan inte gå till skolan idag för det är inga-strumpor-dagen.
Mamma lyfte på ena ögonbrynet.
– För jag får inte ha skor om jag inte har strumpor, det har allafall du sagt.
– Och? sa Mamma.
– Och jag får inte gå till skolan om jag inte har skor, för då kan jag bli fekyld.
Mamma tänkte efter en stund.
– Okej, sa hon sen.
– Okej? sa Jonathan med stora ögon.
Jonathan och Schweiz
– Min mamma och jag ska åka till Svejtsch. Det ska inte du! sa Skrot-Lisa.
– Det heter Schweiz! sa Jonathan.
– Nä, Svejtsch heter det, säger jag ju! sa Skrot-Lisa.
– Schweiz, för det är så det stavas, sa Jonathan.
– Äh, du kan ju inte stava, sa Skrot-Lisa.
– Jo, sa Jonathan.
– Nä, sa Skrot-Lisa.
– Jaja, sa Jonathan. Jag går och frågar nån som vet istället.
Dagen då Jonathan fick en storebror
– Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaah! skrek mamma.
– Varför skriker hon? frågade Jonathan förstrött.
– Mammor gör det ibland, svarade sjuksystern.
– Det blev en pojke! sa doktorn.
– Får jag hålla honom? frågade Jonathan.
Jonathan och klockan
- Hej, vad heter du? frågade Jonathan.
- Hur mycket är jag menar du väl? sa klockan.
- Näe, vad heter du menar jag! envisades Jonathan.
- Det vet jag inte, svarade klockan.
- Vad är det för klocka som inte vet vad den heter ens!? skrek Jonathan.
- Sluta skrika, sa klockan, jag vet väl inte mer för det.
- Jo, du kan väl tänka efter lite i alla fall dumma klockan! skrek Jonathan ännu starkare.
- Lugna ner dig, jag kan inte tänka, jag är bara en klocka, sa klockan.
- Du är universums dåligaste klocka! skrek Jonathan så starkt han kunde.
Klockan tittade på sig själv.
- Oj, vad mycket jag blev, jag måste visst gå nu. Hej då.
Dagen då Jonathan vaknade från dvalan
- Oj! utbrast Jonathan och vaknade. Jag måste ha försovit mig! Dumma dvalan!
- Det var ju inte mitt fel, det var du som somnade, försvarade sig dvalan.
- Äsch, nu missade jag min födelsedag ju! suckade Jonathan. Nu kommer jag ju vara lika gammal ett år till!
Dvalan tittade Jonathan och blev lite ledsen när den tänkte på det.
- Du kan få ett år av mig, sa den.
Jonathan funderade.
- Ok då, men bara om jag får dina födelsedagspresenter också, sa han och kände sig genast på bättre humör.
